Att titta över boxkanten...

...var för några veckor sedan det som orsakade mest oro hos mig. Och för resten av mitt liv så kommer det att vara något som ger mig kalla kårar.

Jag har laddat länge för att sätta mig och skriva ner detta. Jag måste få det svart på vitt för min egen skull. Men det har varit gruvsamt och jag har liksom inte kunnat hitta det rätta tillfället. Och med tanke på barnen som huserar här så finns det en risk för att det kommer att bli aningens osammanhängande. Jag ska dock försöka att få ner det tidsenligt och med alla tankar jag hade den dagen.

Jag hade skjutsat barnen på dagis och skulle gå och släppa ut hästarna onsdagen den 25 april. Vanligtvis brukar jag släppa ut hästarna medan barnen sitter i bilen, redo att åka till dagis. Idag var vi sena, vi hade för ovanlighetens skulle försovit oss, så jag var tvungen att åka med barnen först. Hästarna fick vänta.
Och vem hade anat att det var precis det som var meningen, att det var det bästa som kunnat hända i situationen som följer.

När jag kommer hem så hade Kalle somnat i bilen, så jag går mot stallet. Min första tanke är att stalldörren är stängd och inte på glänt som den brukar. Så när jag öppnar är det väldigt varmt inne i stallet, och väldigt fuktigt tänkte jag. Jag pratar med Stefan i telefonen medan jag gå fram mot boxarna och ska ta ut Britta först, som jag alltid gör. Jag ser då att hon har spån över hela kroppen och tycker att det är märkligt att hon har legat ner på sidan.

"Är magen fortfarande tjock så är hon fortfarande dräktig" veterinärens ord ekar i mitt huvud.
Och från den sida jag ser henne så är hon inte tjock. Hon kanske står konstigt så att magen hänger över på andra sidan, att hon står och vilar på ett bakben tänker jag och går runt henne. Jag har vid det här laget lagt på telefonen och sagt till Stefan att vi ska höras senare.
Tiden som fortlöpte från att jag såg hennes spåniga huvud tills dess att jag tittar över boxkanten var som att falla. Ni vet sekundrarna som man nästan kan ta på när man är på väg att ramla av en häst, man hinner tänka så oerhört mycket. Hur man ska landa, var kommer hästens hovar att vara...

Jag kan inte med ord beskriva känslan som uppstod när jag tittade in i hennes box. Jag har alltid varit en person som har lite problem med att hantera paniksituationer. Jag får verkligen panik och vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Där i hennes box så ligger fostersäcken med fölet i och efterbörden bredvid. Mina tankar var uppe i tusen km i timmen, de krashlandade, laddade upp igen och så höll det på. Nu hade det hänt ändå. Det som jag för några veckor sedan gruvade mig för att bli mött av varje morgon. NU hade det hänt, nu när jag trodde att det skulle gå vägen, att allt var bra och att vi skulle få ett föl till sommaren. Så blev det inte.
Jag ringde Stefan, som självklart befann sig på jobb på annan ort, och skrek. Jag tror inte att han hörde ett ord av det jag sa, annat än FÖLET... och tårarna brände hål på mina kinder. Sedan ringde jag till Marinette och det var väl samma sak där, det enda jag kunde förmedla mellan hulkningarna var fölet... men hon förstod och satte sig i bilen och åkte upp till mig. 

Jag kan inte riktigt säga vad jag egentligen gjorde den kommande timman. Jag gick fram och tillbaka mellan stallet, huset, garaget och bilen... planlöst. Jag tänkte att jag skulle hämta något. Gick mot där jag trodde att det fanns och glömde bort vad jag skulle ha när jag kom fram. Gick tillbaka till stallet, kom på vad jag skulle ha och gick tillbaka. Fram och tillbaka flera gånger framför stallet.

Kalle sov fortfarande i bilen och  jag visste ju att jag var tvungen att försöka få någon som kunde passa honom. Och som tur var så var grannfrun hemma så hon tog honom tills dess att min mamma kom upp.

Jag vet inte hur länge fölet hade legat inne hos Britta i boxen. Men jag gissar att det var halva natten iallafall. Jag uppfattade det inte som att hon var intresserat av det längre. Och jag trodde att hon hade accepterat att det var dött. När Marinette kom så ringde jag veterinären som tyckte att vi skulle tvätta av Britta och sedan släppa ut henne. Det fanns ingen anledning att hon skulle stå inne, det var bäst att hon fick röra på sig. Men det var lättare sagt än gjort. När vi skulle ta ut henne så vägrade hon och sprang in igen till boxen, i princip rätt över Marinette. Så vi tvättade av henne inne i boxen hos fölet.

Sen tog vi ut alla hästar i hagen. Hon sprang och skrek ett tag ute i hagen, men när alla hästar kommit ut så lugnade hon ner sig och gick och åt. Veterinären skulle komma senare på eftermiddagen och hon ville att vi skulle lämna allt så intakt vi kunde. Så det fanns inte så mycket mer för oss att göra. Bonden i byn kom förbi för att titta på fölet. Han tyckte att det såg stort och fint ut. Inget avvikande. Han berättade allsköns skräckhistorier om ston som kastat där man varit tvungen att stycka ut fölet. Och att jag skulle vara glad att Britta levde, och det är jag tro mig.

Dagen gick sakta och vi satt ute i det fina vädret och drack lite kaffe, jag grät omvartannat hela tiden. Marinette också.

Det är så många känslor som kommer upp när jag återupplever dagen igen. Detta kan säkert i mångas ögon tyckas vara löjligt, det var ju ändå bara ett djur.
Ett djur, eller i detta fallet - två djur, som jag dagligen matat, klappat, borstat, pratat med, känt på, lagt mitt öra mot den enes mage för att försöka höra den andra. Stått och hållit mina händer på Brittas mage för att känna det lilla livet där inne. Pratat med Britta om hur duktig hon är och hur fint fölet kommer att vara. Pratat med fölet om hur mycket vi längtar efter det och hur välkommet det är. Varje dag har jag gjort det sedan nästan ett år tillbaka. VARJE DAG.
För mig var detta inte bara djur. Det var min första häst som jag köpt för mina egna pengar, en häst som jag har haft i många år. En häst som betyder oerhört mycket för mig, en familjemedlem. Någon jag älskar och lägger ner oerhört mycket tid tillsammans med, säkert mycket mer än vad vissa föräldrar gör med sina barn. Jag upplevde och genomlevde denna dräktighet lika mycket som hästen och nästan lika mycket som du gör när du själv är gravid. Jag följde varje steg i utvecklingen och tittade på bilder hur stort fölet skulle vara för tiden. Vi planerade för hur nedkomsten skulle bli, var hon skulle föla. Hur vi skulle bygga om hagen för dessa två och hur fantastiskt roligt det skulle vara att se ett föl springa i vår stora sommarhage. Ett svart föl såg jag i mina drömmar. Ett svart föl med vita tecken... Det var vad jag hoppades på. Åh, vad jag ville att det skulle bli så.

Efter lunchen den dagen så fattade vi ett beslut som är ett av de bästa jag någonsin kommer att fatta. (Man ångrar aldrig det man gör, bara det man inte gör...)
Vi bestämde oss för att ta ur fölet ur fostersäcken. Jag måste se hur det såg ut, mitt lilla sagoföl.
Men vägen dit var jobbig. För fostersäcken var intakt. Så jag var tvungen att ta en kniv och skära upp säcken, då rann allt fostervattten ut. Och där låg hon, världens vackraste lilla svarta föl. Hon var så vacker och tårarna rann på både mig och Marinette. Min lilla fölunge.
Vi lyfte henne ur fostersäcken och la henne på mamma Brittas fleecetäcke i en skottkärra. Marinette tyckte att vi skulle lägga henne fint på något mjukt. Och det är jag glad att vi gjorde. Det såg ut som att hon sov där hon låg och vi rullade gråtandes ut henne ur stallet och ställde henne inne i garaget där det var svalt. Jag väntade hela tiden på att hon skulle frusta till och röra på sig. Men det gjorde hon inte, hon levde ju inte.
Jag tror att jag gick in i garaget ett tiotal gånger den dagen bara för att titta på henne. Och jag kom på mig själv med att vilja ringa folk och säga åt dem att komma och kolla på mitt föl, hon var ju så fin! Men vem vill titta på ett dött föl? En konstig tanke och känsla, men jag var ju så stolt över hur fin hon var. Ville ju visa alla denna vackra skapelse. Jag hade ju inte en tanke på att folk kunde uppfatta det som äckligt, konstigt eller dyl. För i min värld var hon det bästa som hänt mig som aldrig riktigt hände ändå.

Vi tog reda på efterbörden och alla hinnor och la dem i en säck för att veterinären skulle kunna ta prover på dem. För att utesluta virusabort.

De kommande timmarna stod jag mest bara och tittade på Britta, var in till henne i hagen och stod och grät. Hon bara hängde med huvudet och såg så ledsen ut.

På kvällen gick jag in och satte mig hos henne i boxen. Jag satt i hörnet av boxen och hon sänkte sitt huvud och la mulen i mitt knä. DÄR och DÅ stod tiden stilla. Det var hon, jag och en sorg större än något jag någonsin upplevt. Samtidigt som hela min kropp värkte av smärta och sorg så var det så vackert. Vi, en människa och en häst, förstod varandra och  behövde varandra. Jag har aldrig varit så stilla i en annars så rörlig värld. Hennes ögon var så nära mina och jag såg allt hon kände, de var öppna som en bok och det var bara att öppna sina egna för att förstå. Och hon såg så ledsen ut.
Tårar rinner inte en sån här gång, de pressas ut och gråten pulserar i hela kroppen. Gråt är stilla och lugnt, detta var något annat. Hela kroppen arbetade med att få ut alla känslor som stockade sig inom en. Den kvällen när jag kom in så var jag röd under ögonen, som små skrapmärken efter att jag har torkat tårarna hela dagen och suttit med huvudet i händerna.

Stefan kom hem dagen efter och han och min svärfar grävde en liten grav bakom spånboden. Min svärfar följde med in till garaget och hämtade henne. Han grät och pratade till fölet: Det smärtar mig att du aldrig fick se dagens ljus lilla vän...
Sedan styrde han henne ut till graven och Stefan och han sänkte ner henne inlindad i Brittas täcke. Min hund satt bredvid mig hela tiden. Som att han förstod. Jag tror att han gjorde det, jag vill tro att vår värld är så pass vacker. Att allt inte är svart eller vitt, kallt eller varmt, ljust eller mörkt. Djur har känslor, djur förstår, djur kan älska.

Jag har blivit överväldigad av alla människors reaktioner och känslor runt detta. Jag förundras över hur många som verkligen känner med mig i allt. För åter igen - i mångas ögon var detta bara ett djur som dog. Inget mer, som en älg som blir påkörd eller en kattunge som är dödfödd. Så trodde jag att folk skulle se på det. Men i mina ögon, i mitt liv så var det ju nästan ett barn som dog. Någon jag väntat så länge på som aldrig kom. Någon jag skulle skapa en framtid med, någon som skulle vara med mig varje dag resten av dennes liv. Varje dag skulle jag få klappa hennes hals, sitta på hennes rygg, prata med henne... men så blev det inte. Hon var en ängel och det är så jag kommer att minnas henne. Som den vackra ängel hon var och jag kommer sakna allt som inte blev. Alla förhoppningar och förväntningar som inte införlivades.
Detta smärtar oerhört och jag försöker se något positivt med allt. Det är svårt men jag tror att det har stärkt mig. Jag har varit med om något som många andra bara drömmer mardrömmar om, något som jag inte önskar ska hända någon egentligen. Men jag känner mig starkare på något sätt och jag tar inget för givet längre. Jag älskar och uppskattar det jag har och jag vårdar det nog ömmare nu än innan. Och jag kommer aldrig någonsin ta något för givet eller hoppa händelserna i förväg igen.

Och Britta är min största och käraste vän. Hon är min älskade häst och jag kommer aldrig att släppa taget om henne. Hon ska bli gammal här hos oss, hon är en stor del av vår familj. Hon är anledningen till att vi bor där vi bor och att mina barn får möjligheten att växa upp på landet med skog, djur och natur inpå knuten. Hon är anledningen till att jag är lycklig när jag får gå ut till mitt stall. Hon är mitt liv. Hon är värd all kärlek hon kan få. Hon är min hjältinna.

Vila i frid lilla vän. Du är saknad.